Under andra hälften av 60-talet och början av 70-talet var två ynglingar ofta ute och sökte efter stulna bilar. Den ene körde Volvon gata upp och ner, den andre som hade ett enormt minne, spanade in bilarna. Jag träffade ofta på dom kvällstid omkring parkeringarna i City och vi hade tidvis ett visst samarbete.

Det var nog bara våra två grupperingar som sökte stulna bilar mer aktivt på den tiden, och jag har fortfarande kvar min kikare som jag fick då vi tre var bjudna till försäkringsbolaget Fylgia på Brahegatan. Man uppskattade våra insatser. På den tiden bodde jag på Östermalm och promenerade ofta ner till City och tittade in i och på bilarna på de stora parkeringarna på de otaliga rivningstomterna. Här var det ofta litet mörkt och undanskymt, och ibland kunde det stå flera stulna bilar på samma parkering. Det var fortfarande den gamla typen av registreringsskyltar som bilägaren själv fick tillverka t.ex. genom att klistra på bokstäver och siffror på skylthållaren. En del biltjuvar skyltade om registreringsnumret, men det kunde jag ofta avslöja. Vissa nummerserier var t.ex. bara för motorcyklar, och ibland blev det för höga nummer på omskyltningen.

Ibland besökte jag bilregistren. Det fanns ett för A-fordon (Stockholms stad) och ett för B-fordon (Stockholms län), och dessa register var helt manuella. Man fick själv leta efter registerkorten i lådor (eller ringa). Detsamma gällde polisen som nattetid fick skicka en patrull till bilregistret för att ta fram uppgifter. Det fanns ännu inga datorer varken hos bilregister eller polis. Och lika primitivt var det när en bil anmäldes stulen. Det ringdes runt till de olika polisvaktdistrikten och registreringsnummer medmera skrevs in i en stor och tjock svart bok som låg på ett bord innanför receptionsdisken. I denna bok tittade konstaplarna innan de promenerade ut på sina pass.

Så småningom började polisen använda telex och skickade ut uppgifter om stulna bilar på det sättet till vaktdistrikten. Och ännu modernare blev det, när poliskontoren själva kunde fråga om en bil var stöldanmäld. Det tog bara ett par minuter att få svar per telex! Och se, nu kunde man också få en lista på dygnets stöldanmälda fordon, s.k. FFD (fråga fordon dygnsvis). Själva utskriften på telexapparaten tog ungefär fyra minuter (cirka fyra tunnskrivna A4).

År 1972/1973 hade fyra polisdistrikt fått en eller flera datorer på försök, men pappershanteringen fortsatte många år till. Varje vardag skickades en lista över stulna fordon och anträffade fordon sedan senaste månadsskiftet ut till alla polisdistrikt över hela landet. Och varje månad kom det en månadslista som gällde från senaste årsskiftet. Och så kom det också en årslista. Jag besökte ofta polisens vaktdistrikt och fick ta del av uppgifterna. Men det hade sina risker. En gång var jag på väg in till Östermalms polisstation, när jag hörde en kvinna skrika en bit bort på Storgatan. Jag såg då två män komma springande och den förste hade en damhandväska i ena handen. Jag fattade det som om det skett ett väskrån och att en man jagade tjuven. Eftersom jag var snabbfotad och bl.a. varit med i Östra Reals stafettlag så satte jag fart och kom ifatt väskmannen 50 meter ner på Skeppargatan, fick omkull honom och bad en annan yngling springa in på polisstationen för att skaffa hjälp. Då började den som jag trott jagat väsktjuven att rycka i mig! Det var två gärningsmän. Receptionspolisen kom dock springande och kunde ta över gripandet, men han fick kläderna sönderrivna och började blöda. Männen blev dock inburade och dömdes sedan för flera väskrån. Ynglingen som sprang in för att larma polisen fick en rundlig ersättning från damen, men jag som gripit gärningsmännen fick inte ett öre! Sedan dess har jag låtit polisen ta hand om brottslingar istället. Men jag har kvar ett urklipp från Svenska Dagbladet där jag omnämns i smickrande ordalag!

Fortsättning kommer så småningom här.